Djupt förvånad

Jag är medveten om att jag är en person som funderar ganska mycket. För det mesta delar jag med mig av mina funderingar, ibland inte. Nu har jag hittat några textrader som uppenbarligen jag har skrivit för sisådär ett och ett halvt år sen... jag förvånar t.o.m. mig själv. Jag har inte haft några kärleksbekymmer, så min hjärna står blank inför mig själv. För det här är så deep deep deep under cover that I'm lost.

Läs,begrunda och återkom om ni blir kloka av det här:

Allting blev enklare. Allting blev drastiskt mycket enklare. Jag trodde aldrig att jag, eller någon annan för den delen, skulle komma till den punkt som gör att man tar nya vändningar. Vändpunkten – ja, den kommer vi till senare.

Jag säger vi, för det fanns ett sådant. Jag såg mig som en ensamvarg, en ensamseglare. Trodde på deviser som att ensam är stark, man skapar sin egen lycka. Ni förstår vad jag menar.

Det hela började en dag, jag säger inte att den var särskilt vacker eller speciell. Snarare vill jag försvara vardagen – där händer så mycket som är vackert, likväl som så mycket man inte ser.

Att streta i motvind kräver vana. Att ha förmågan att inte känna blåsten, eller uppfatta den som sommarens eftermiddagsbris. Det fordrar visst sinnelag, eller ignorans – kalla det vad ni vill.

Var vänder man? När vänder man? Strävar vi alla efter självreflektion och att bli den mest möjligt perfekta person. Vad gör då att jag står där jag står? Varför går du som du går och när du går?