Fjompsiga fruntimmer

Jag plockade i veckan fram en gammal klassiker: "Indiana Jones och de fördömdas tempel". Jag höll på att gå av på mitten! Älskade filmen när jag var liten. Jag såg dem alla om och om. Den här filmen var nog lite av favoriten. Tyckte det var hysteriskt roligt när de skulle äta små ormar, fryst aphjärna och ögonsoppa. Det var inte riktigt lika roligt längre.

Den kvinnliga karaktären förstör ju hela filmen!

Har väl sällan skådat en så hjälplös, larvig och mesig kvinnofigur på film. Det var skrik, promenader i högklackat och allmänt klagande i allt för hög ton Jag blev så irriterad så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Skaparna fick kanske för sig att hon skulle förstärka Indys manlighet med sitt fjompseri. Men det gör mig då bara galen! Den filmen kommer jag då knappast se igen.

Visa mig din penna..

Jag har funderat på det här med pennor. Vi hade nämligen ett litet hemma hos-möte och då åkte ju självklart pennorna fram. Vad har folk för pennor egentligen? Kan man utröna vad en person sysslar med, har varit på möten och snott med sig eller jobbar idag, helt utifrån vilka pennor hushållet erbjuder. För det finns väl inte en vettig människa som köper pennor. Så till vida man inte är konstnärligt lagd och har speciella pennor. Då säger ju det något om personen ifråga. För det kan väl inte finnas en vettig människa som märker att "Oj, det finns inga pennor hemma. Bäst jag köper en 10-pack på ICA." Precis som valet av soffa säger någon om innehavaren så borde väl pennorna kunna göra det samma. Vilka pennor har du hemma?

Optimism eller pessimism?

Nu ska väl då jag inte klaga. 1. Jag är svensk. 2.Det var ju faktiskt sol idag. Määännnn ändååå!!!!

Det är idag exakt en månad till vintersolståndet. Då börjar det helt enkelt bli ljusare igen. Jag manar härmed till optimism. Åtminstone efter följande pessimism:

Åt helvete. Jag är färgblind. Allt blev bara grå grå grå....grå grå.

Därmed tackar vi Magnus & Brasse för den livsinsikten.

Förpackning - förlustelse

I sista stund (innan affen på hörnet stängde) fick jag tag i en gammal klassiker. Gammaldags vanilj i hederlig pappersförpackning. Det är ju helt genialiskt. Då förpackningen är helt värdelös så är man tvungen att äta upp den när man väl öppnat den. Det är ju väldigt fiffigt att de har markörer för vad som utgöt hälften av paketet respektive fjärdedelar. När man väl vill dela det vill säga. Då jag är ensam ämnar jag inte dela med någon. Dessutom har jag en stor påse Fagerströms Karamellsmul som ska strös på glassen. Här behövs inte oroas över att dålig förpackning ska leda till spill.

Gjort

Då är det gjort. Jag har vaccinerat mig. Som en av mina elever i sjuan uttryckte det: "Du jobbar ju med barn så då måste du väl..." Barn och barn, tänkte jag. Jag tycker nog att de är mina kids. Men det var väldigt omtänksamt. Så nu är det gjort. Nu är det väl bara att invänta och se om jag får huvudvärk eller feber eller what not. Ont i armen har jag ju redan. Eftersom jag är så tuff så gör det väl inte så mycket

Undran inför framtiden

Undrar om man när man blir kulturtant på riktigt, det vill säga dagen man enbart har fotriktiga skor och bär saker i broderad tygkasse, tänker: Det är nog dags att köpa en grå fårskinnsmössa?

Ur led är jag

Soundtrack - Detektivbyrån. Tillstånd - förkylt. Reslutat - Scener ur ett äktenskap irl.

Jag känner mig urtråkad, urlakad och urtrist. Jag har inte ätit så mycket annat än lite chips de senaste tre dagarna, inte ens de tyckte jag om. Hobbykatten var mer på hugget när det kom till dem och käkade upp ett par chippes liggandas på min mage. Liggandes är precis vad jag har varit. Liggandes och tråkandes. Det händer ju inget. Jag har bara stalintv och med fem kanaler kommer man inte långt. Det är ju jättejobbigt att resa sig för att byta film varannantimme så det är inte så mycket till alternativ. Jag orkar inte läsa, inte skriva bara ynka. Således så närmar jag mig Dramatens tolkning av Bergmans verk vilket öder verkade ha lagt för mig tidigare än vad jag förutsett.

Härmed erkänner jag mig lika ynklig som en man!

När man ska vara vaken upptäcker man

Det har minst sagt varit en galen arbetsvecka. Har rättat 50 prov, fått 22 nya, planerat ett nytt moment hela perioden fram till jul, jobbat helg och lite mer där till. Dessutom arbetade jag idag lätt bakis efter 3 ,5 timmars sömn. Arbetsdagen idag var dessutom en med en lätt touch of hell.

Nu kämpar jag för att hålla mig vaken ett par timmar till så att jag kan lägga mig tidigt. Tack och lov för bra tv-program i kultruprettots tecken - först Sverige! sedan Veckans konsert med Oddjob. Jag gjorde i förstnämnda program precis en fin upptäck som jag vill dela med mig. En skön man från Kiruna - Anton Björkenvall. Jag har sagt det förut, jag säger det igen - det finns mycket bra svensk musik just nu. Lyssna och njut!

Gammal eller dum?

Det händer inget vettigt, jag har således inget vettigt att skriva i detta inlägg. Det har nog mer att göra med att a) Jag är ju 35. b) Jag har rättat så många prov idag att jag tillslut började betvivla min egen förmåga och är just nu skrämmande hjärntom. Välj alternativ.

Jag - 35

På vägen hem fick jag i eftermiddags ett praktexempel på skolans misslyckande. Några killar i 17-års åldern diskuterade någon ny Hollywoodbrud som jag inte kan erinra mig namnet på i detta nu. Tydligen så är hon het. "En sån brud som man vill ha", för att använda deras eget uttryck. Problemet är ju tydligen att hon är gammal som gatan. "Hon är lätt 30". Nu till skolans misslyckande: "Hon är ju född -81, då är man ju minst 30. Vaddå, typ 34". Nästa kille replikerar: "Hon är 35, för det är 2009 nu. Är hon född -81 så är hon 35."

Jaha du, tack för den! Jag som inte ens visste att jag fyllt 29.

Tillägg: Bönan i fråga heter Megan Fox och är född 1986, så deras huvudräkning var ännu mer skrämmande. Tilläggas kan är att hon är riktigt foxy.
Note to self: Sluta med dåliga ordvitsar

Halvhyllemannen

Hur mycket man än ordnar i ny lya så kan det ändå finnas små spår av tidigare boende. Vi har ett par spår i lägenheten. Vi jobbar på att få bort valet av 90-talsaprikosa köksluckor och dåligt målad hall, så det räknar jag inte riktigt. Det stora arvet märks i alla skåp och garderober i lägenheten, och de är många. Överallt finns konstigt placerade, ogenomtänkta och egenhändigt gjorda hyllor i skåp och skafferi. Därav namnet - Halvhyllemannen. Det dyker upp fler halva hyllor som jag först trott har varit där från början men som visar sig vara ditsatta senare och dessutom helt onödiga eller rent av i vägen för ursprungligt ändamål. Senast upptäckte jag att i en garderob finns en smal hylla, som först kändes ganska bra, men när jag levt in mig lite så märktes det att det finns ingen plats att hänga lite längre kläder. Halvhyllemannen har helt sonika fäst stången för galgar lite längre ner för att få plats med - hör och häpna- en hylla till. Vad han har haft alla dessa hyllor till går över mitt förstånd. För gott om plats är det här, vi kommer troligen inte ens fylla alla överskåp.

Favoriten är dock en hylla i skafferiet som vi tog bort från allra första början - den var så smal att det endast fick plats en tonfiskburk på både höjden och djupet. Vad man ska med en sån till går då helt över mitt förstånd. Han kan ju inte ha levt på enbart tonfisk. Eller?

Fundera på viktiga saker

Vår vardag består av otalet antal val. Hur och varför vi egentligen gör dem är en fråga jag icke ämnar besvara. Det är mer spännande med helt triviala ting. Så som vägen från tunnelbanan till dörren.

Jag har nämligen förmånen att ha resonabelt nära till tre olika tunnelbanestationer då vi numera har fördelen att kunna åka två olika linjer hem. Varför jag gjort valet att alltid åka till den som har den mest tråkiga vägen till min port har jag funderat på emellanåt. Oftast har jag hyfsat , för mig, logiska svar som att det är lite väl otryggt från en station och den andra bjuder på en promenad över en bergknalle utan gatlyktor. Den väg jag oftast väljer kantas av ett stort bygge vilket är otroligt tråkigt. Idag kom dock svaret till mig. Utgången därifrån är längst fram i tåget mot längst bak. Förvisso är den otrygga vägen längst fram men den är som sagt otrygg. Att de facto kliva av längst fram i tågets färdriktning har den psykologiska effekten på mig att det känns som om jag har åkte längre och behöver gå kortare. Det är ju åt mitt håll och jag behöver inte gå mot strömmen. Vilket säkerligen ger mig några störningar i mina inre symetrier. Det här är ju så solklart att jag inte förstår att jag ens har funderat på det tidigare.

Det tar sig sa mordbrännarn'

Idag när jag kom hem hade jag fått en alldeles ny dörr. Trevlig var ordet. Dessutom innebär det att målaren kan komma hit och fila på hallen. Det börjar hända något i mitt hem. Betoning på mitt. Det är ju faktiskt första gången jag kan säga att det verkligen är mitt. Alla dessa studentlägenheter räknas inte riktigt.

I jämställdhetens namn borde jag väl vara vuxen och säga att det är vår lägenhet. Men... fast.......vi...Äh! Mitt mitt mitt! Give me more!

Here's Johnny

För ganska precis ett år sen startade jag den här bloggen. Jag hade sett Bernardas Hus på Dramatens lilla scen. Jag var hänförd. Den kvällen slog jag slag i saken och startade en blogg, vilket jag hade tänkt på länge. Planerna var storslagna orden skulle vara vackra. Inläggen skulle komma dagligen. Ämnena skulle vara genomtänkta. Att skriva är dock inte alltid min starka sida. Jag tenderar även att vilja vara lite mer kulturpretto än vad jag är.

Som synes har ämnen inte alltid handlat om finkultur. Som min vän brukar säga ”Vardag är fint. Det finns så mycket jag inte ser.” Det är ord vi ska ta till oss. Som synes har inläggen inte varit så kontinuerliga som jag hoppats. Det har varit lite mycket den senaste tiden. Som synes i kommande stycke drömmer jag ännu om att vara redigt KP.

Ingemar Ingemar Ingemar. Jag säger bara det. Han visste hur man sätter fingret, kanske ska jag säga ordet, mitt i den vanliga människans prick. Jag fick förmånen att se Scener ur ett äktenskap återigen på Lilla scen. Det var fantastiskt! Skrattet tilläts flöda av igenkännande och pinsamma situationer. Likväl som det fick fastna i halsen av den obekväma sanningen om det intima samtalet i människans relationer. Jonas Karlsson imponerar som alltid. Inte konstigt att han var poster boy på mitt kylskåp en gång i tiden. Livia Millhagen hänförde! Det var första gången jag såg henne på en scen. Definitivt inte sista.

Uppdatering II

Hemkommen från Hälsinglands gröna skogar och blåa berg. Det blev en bra semestervecka. Mycket häng med släkt, målarfärg och tittande på landet. Min man gjorde succé genom att måla så att skavsåren blödde. Därmed har han klart godkänt och jag tror inte han behöver slita så igen. Dessutom blev han bästisar och bundis med hunden Beda så att där är allt grönt.

Jag tog honom med runt. Hälsingland är ju vackert och ursvenskt och allt det där så vi plockade targan av bilen och körde för fort på landsvägarna, stannade på loppisar och fyndade stringhylla för 15 spänn, insöp en magnifik utsikt över Dellensjöarna, pekade på kossor och badade hos Elin vid hennes barndoms torp. Till detta så kommer en obligatorisk utekväll. Han är ju trots allt uppvuxen i Stockholm så jag måste visa hur det kan se ut när svenssons, white trash, sportfånar och raggare möts i en härlig blandning över alla åldrar a la småstaden. Man kan väl säga att han var ganska tyst och iakttagande i början. Sen kom Sigge Hill (typ Sveriges Hank Williams) igång med sina hemliga gäster. För kvällen Jakob Hellman och Staffan Hellstrand. Ganska lyckat med andra ord. Dock fick vi panik för att det var så mycket folk att det inte gick att röra sig, varken utomhus eller inomhus. Tilläggas kan att det var en tisdag i en stad med 17 000 invånare. Vi gick hem.

På hemma plan har det onekligen hänt saker - det har kommit en bebis. Tant Alexandra har gjort det fantastiska och kläckt en väldigt söt Malte.

Gårdagskvällen spenderades med lite goda drinkar i en hotellbar längs Slottsbron där man satt en spottloska från bilarna - det är skönt att vara tillbaka i civilisationen.