Jag lät den rätte komma in

Efter alldeles för lång väntan var jag äntligen på bio igår för att se Låt den rätta komma in. Det var helt underbart! Lite har det känts som om det bara inte kunde bli fel, inte om man har en så fantastisk text som grund. Må hända att jag hade höga förväntningar men när de blir infriade gör det absolut ingenting. Det är kanske det som gör det hela så spännande med förväntningar, utan dem så tror jag nog att livet skulle bli lite platt...

Regissör Alfredsson jobbade med tystnad. Kanske i Bergmans spår. Det tillät den som redan läst boken att fritt associera. Jag kunde plocka fram vad respektive person tänkt i just det ögonblicket som skildrades. Trots detta så kunde den som inte läst boken utan några som helst problem hänga med och uppskatta det som sågs, upplevdes och kändes. För kändes gjorde det! Trots att Ajvide Lindqvist, som själv även skrivit manuset, utlämnat en del personer och händelser. Tystnaden och det implicita blev kanske till och med räddning i detta. För ack vad jag kände med Oskar! Rädd blev jag med...för jag lät filmen komma in. Fast det är ju som bekant inte så svårt att skrämma mig.