Djupt förvånad

Jag är medveten om att jag är en person som funderar ganska mycket. För det mesta delar jag med mig av mina funderingar, ibland inte. Nu har jag hittat några textrader som uppenbarligen jag har skrivit för sisådär ett och ett halvt år sen... jag förvånar t.o.m. mig själv. Jag har inte haft några kärleksbekymmer, så min hjärna står blank inför mig själv. För det här är så deep deep deep under cover that I'm lost.

Läs,begrunda och återkom om ni blir kloka av det här:

Allting blev enklare. Allting blev drastiskt mycket enklare. Jag trodde aldrig att jag, eller någon annan för den delen, skulle komma till den punkt som gör att man tar nya vändningar. Vändpunkten – ja, den kommer vi till senare.

Jag säger vi, för det fanns ett sådant. Jag såg mig som en ensamvarg, en ensamseglare. Trodde på deviser som att ensam är stark, man skapar sin egen lycka. Ni förstår vad jag menar.

Det hela började en dag, jag säger inte att den var särskilt vacker eller speciell. Snarare vill jag försvara vardagen – där händer så mycket som är vackert, likväl som så mycket man inte ser.

Att streta i motvind kräver vana. Att ha förmågan att inte känna blåsten, eller uppfatta den som sommarens eftermiddagsbris. Det fordrar visst sinnelag, eller ignorans – kalla det vad ni vill.

Var vänder man? När vänder man? Strävar vi alla efter självreflektion och att bli den mest möjligt perfekta person. Vad gör då att jag står där jag står? Varför går du som du går och när du går?

KB is King

Att sitta här på rad ger mer än ord på papper. En man kom idag fram till mig då han såg vilka böcker jag läste. Vi pratade om gemensamma intressen, kulturellt sett. Vad nämner han i förbifarten - han har pratat med Sartre. Den här lilla farbrorn är inte bara liten och söt, publicerat ordböcker, översatt Hjalmar Söderberg till portugisiska utan har har fört diskussioner med Jean-Paul Sartre. Ja, min dag är då gjord!

Vördnad

Jag känner hur historiens vingslag vakar över mig - jag sitter på Kongl. Biblioteket och skriver på min uppsats. Jag vet inte om det är alla dessa regler och riktlinjer som gör att det känns som något alldeles extra. Beställningar av böcker som jag med vördnad få ta emot av en allvetande bibliotekarie några timmar senare. Absolut förbjuda att förtära det allra minsta vid sin "forskarplats". Påslagen mobiltelefon gör att man riskerar att vönligt men bestämt få lämna sin plats. Jag myser!

Att här är vackert som i en dröm fulländar min dag!

Dessutom kändisspottade jag Martina Lowden. Jag som i kväll ska påbörja hennes prisade debutroman Allt. Det gör det hela lite mer spännande. Efter att ha suttit och pimplat te på SUs bibliotek i fem års tid så tillför det här onekligen en lite extra touch i slutet på mitt liv som fattig/deltidsarbetande student.

Luckor

Jag har en en liten lucka i min annars ack så perfekta person - jag har dålig mångdfaldserfarenhet. Mina vänner fyller annars en bredd jag beundrar och därmed kompletterar de mig. Ålder, akademiker eller inte, vem de ligger med eller inte, bakgrund, geografisk spridning och lite till. Dock brister det i det sistnämnda! Vi är nämligen alla svennebanan...

Jag kan nu stolt säga att jag jobbar på att förbättre detta - jag har skaffat mig ett vik i förorten. Det är hårda men underbara ungar. Jag upplever hela tiden vilka fördelar de har av sina erfarenheter de får av varandras bakgrunder och erfarenheter. Många av dem pratar fler språk än vad jag kan drömma om, trots att de inte är äldre än 14. De slänger sig med varandras uttryck som om det är deras eget modersmål. Jag känner hur svenne-avundsjukan kommer krypande.

Å andra sidan kanske jag kan lära mig något av det här. Om inte så får jag i alla fall äta smaskig halalkorv...

Jag jobbar

...på att avverka lite fler klassiker på min lista över böcker att läsa. Därmed har jag gett mig in på Geroge Orwells 1984. Det är ju minst sagt på tiden.

Där vaknar käre Winston med ordet Shakespeare på läpparna. Det är vackert! Fast i hans fall tolkar jag det snarare som en avsaknad av högre konstarter, i form av en vacker kvinna i hans dröm. Jag har fått känslan av att allt sådant är förbjudet i hans värld - hemska tanke!

Aspekter

När man samlar ihop större delen av sina vänner blir det tydligt att man är ganska mångfasetterad. Barndomsvänner, jobbarkompisar, vänner från studietiden. Jag tycker om dem allesammans och lördagskvällen gjorde mig varm i hjärtat. Dessutom kan jag i dem se mina egna faser i livet.

Till kvällens huvudbry: Hur får man dessa olika grupper att interagera? Förra året hade jag gjort ett quiz om mig själv (egenkär som jag är), i år hade jag lagt fokus på drink och tillbehör. När den ack så obligatoriska uppdelningen med häng i köket respektive rummet så uppstod så försökte jag, visserligen ganska lamt, att få ihop dem med lite samkväm. Mina förslag stod fruktlösa.

Å andra sidan var det ju min fest, så att jag fick prata med och njuta av allas sällskap är ju trots allt det viktiga.

Mig själv

När jag förra veckan levde ett liv i lyx så var en av dessa middagar med tjejerna i bokklubben. Den ligger ju minst sagt på is nu när i princip det enda vi gör är att läsa saker till jobbet. Vi försöker dock ses med jämna mellanrum för att för att njuta av varandras sällskap och vädra ny-lärar saker som man har lite panik över.

Senast som kom den eminenta idén fram att alla skulle ta med en pocketbok som man själv läst så skulle vi genomföra någon form av byte. Jag kom hem Skumtimmen av Johan Theorin. Nu är ju jag inte något fan av deckare men jag har läst den på mindre än en vecka.

Det verkligt underbara i denna kråksång är att jag äntligen känner igen mig själv! Det värker i bröstet efter att läsa, det är allt jag tänker på. Praktiskt taget hela tiden. Jag känner mig som ett barn som precis kommit in i bokslukar-åldern. I kombination med att jag plöjde mig igenom Mustaschen är detta helt enkelt fantastiskt. Det finns en lust i mig som jag letat efter under stora delar av hösten.

Nu ska jag skynda mig hem och kasta mig över nästa litterära mästerverk!

Forsell

Jag spenderade min födelsedagskväll i sällskap med min lilla mamma. Hon hade en önskan om att gå och se Snurra min jord på Vasateatern. Självklart måste kulturella aktiviteter när hon är i storstan' uppmuntras så jag drog iväg med henne. Jag har två snabba kommentarer: 1. Jag har nog aldrig dragit ner medelåldern så mycket som då. 2. Sällan har jag känt mig som oallmänbildad som där.

Jag hade inte en blekaste aning om vem Lars Forsell var innan måndag kväll. Det har jag lite bättre koll på nu. Till detta kommer att jag kan checka av att jag sett Lill-Babs, Arja Saijonmaaa, Wille Crafoord m.fl live. Vilket jag säkerligen aldrig skulle ha gjort annars. Det var bra! Han kunde då skriva texter den där akademiledamoten - sanna mina ord. Och Jonas Karlsson! Jag säger bara Jonas Karlsson. Vilken scennärvaro och utstrålning! Jag fick dåndimpen! Det var inte så konstigt att han var månadens hunk på kylskåpen i min tidigare jungfrulya.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag ska leta reda på texter av Forsell och läsa lite mer, för det pinsamma i det hela vara att jag bara kände igen en sång - en schlager från 1975 eller där omkring. Vilket har resulterat i att jag under gårdagen har gått omkring och, för full hals, skrålat "Dina bröst är som svalor som häckar!"

Kärlek

Mina elever kan då lätt kandidera till att vara världens sötaste! De skickar grattis-sms till mig. De vet då hur de ska smälta ett lärarhjärta.

Orange

När jag kom hem idag låg det orange kuvertet innanför dörren. Snacka om att få ett rejält "Grattis! Det närmar sig...nu är det mindre än 40 år till pension!"

Så var det idag

Jag är tydligen lite äldre idag än igår....men som vanligt känns allt som ...vanligt. Det enda som händer är att jag funderar lite mer på mig själv i yngre version. 28 var nämligen en helig gräns när jag var yngre. Då skulle man ha en utbildning, ett riktigt jobb, en bostadsrätt, någon att dela vardagen med, kanske en ring på fingret och planer för smått.

Vad kan man säga....

Har ju snart en färdig utbildning (till sommaren), har fast tjänst sen igår, ett rivningskontrakt, en pojkvän men långt ifrån ring på fingret och planer för smått. Tack och lov så känner jag allt annat än åldersstress, som så många verkar göra, utan bara tacksam att jag inte har fyllt upp alla de där "stolparna" jag satte upp när jag var sisådär 14.

Nu är ju nu!

Vrickat på torget

Det var ett makabert slut! Faktiskt till den milda grad att jag går läsandes över Sergels torg en onsdag eftermiddag vid femtiden. Prövning av simultanförmågan. Jag kunde bara inte lägga den sista sidan oläst i min väska. I ärlighetens namn blev jag som sagt inte så mycket klokare av att ha läst Mustaschen men den var ju ändå bra på sitt vrickade sätt. Det här kanske betyder att det finns något stort och vrickat i min man som han tycker att jag nu ska förstå....yelp!

Liv i lyx

Jag brukar med jämna mellanrum kasta ur mig att människor i min närhet är lyxluder. Det är de gånger då avund blir min främsta dödssynd....

Just nu är det nog allt jag som är ett litet lyxluder; jag har ätit på restaurang fredag, lördag, söndag och tisdag! Det är otroligt mycket för att vara mig.

Livet är allt bra gött ibland

Min mustasch

Jag läser just nu denna bok, Mustaschen. Den får en minst sagt att fundera! Nu kommer det ju aldrig i mitt fall att gälla huruvida jag har haft en mustasch eller inte men det är ju alltid tänkvärt att fundera lite på en själv i relationen till sina medmänniskor. Hur man identifierar sig själv i mångt och mycket genom hur andra ser på en.

Jag brukar anses som en ganska envis person men jag undrar hur länge jag skulle stå pall om alla och envar skulle hävda något som är i rak motsats till min övertygelse om mig själv? När kommer man till punkten att man faktiskt börjar tveka? Skulle man komma till punkten att man börjar överväga konspirationsteorier? Är det något för mig?

Å andra sidan är det väl aldrig fel med lite självreflektion men det innebär ju aldrig man ska behöva ifrågasätta hela sin historia. Hur denna bok ska sluta är minst sagt spännande! Jag har nämligen i det närmaste blivit påtvingad att läsa den men jag tycker ju om att läsa andra människors favoritböcker för att förstå nya sidor av personen i fråga. I det här fallet kommer jag dock inte bli ett dugg klokare...eller så blir jag upplyst.

Skatta de små liven

Så här en vecka innan jag blir 28 - på riktigt - så har jag funderat lite på det där med att man så ofta längtar tillbaka till när man var ung. Jag vågar säga man för helt ärligt är det här något som har drabbat oss alla vid ett eller annat tillfälle. Som tur är så brukar denna nostalgitripp allt som oftast bli ganska kortvarig, så blev den i alla fall för mig häromsistens. Jag längtade faktiskt lite till 16-åringens entusiasm och orädsla...men så begav jag mig ut i civilisationen en fredagskväll. Dessa kvällar är verkligen kidsens. Jag gjorde något jag aldrig gjort förut - jag gick mellan Centralstation och T-Centralen en fredagskväll vidd 23-tiden. Dra mig baklänges! De var överallt! Ö V E R A L L T! Jag visste knappt att det fanns så mycket kids...det måste vara som Magnus & Brasse sa en gång i tiden att de suger i sig näringen genom händerna och ynglar av sig av sig själva. Det som inte kunde ungå mig är ju hur de ser så lika ut, där individualiteten blir en så framträdande aspekt av den sökande kollektivismen...eller nåt. Det enda jag är 100% säker på är att de alla borde åläggas någon form av ozonskatt. För kyss mig vad mycket hårspray som måste gå åt varje fredag. Jag har nog knappast använt så mycket stärkande stylingprodukter under en hel livstid....