Mig själv

När jag förra veckan levde ett liv i lyx så var en av dessa middagar med tjejerna i bokklubben. Den ligger ju minst sagt på is nu när i princip det enda vi gör är att läsa saker till jobbet. Vi försöker dock ses med jämna mellanrum för att för att njuta av varandras sällskap och vädra ny-lärar saker som man har lite panik över.

Senast som kom den eminenta idén fram att alla skulle ta med en pocketbok som man själv läst så skulle vi genomföra någon form av byte. Jag kom hem Skumtimmen av Johan Theorin. Nu är ju jag inte något fan av deckare men jag har läst den på mindre än en vecka.

Det verkligt underbara i denna kråksång är att jag äntligen känner igen mig själv! Det värker i bröstet efter att läsa, det är allt jag tänker på. Praktiskt taget hela tiden. Jag känner mig som ett barn som precis kommit in i bokslukar-åldern. I kombination med att jag plöjde mig igenom Mustaschen är detta helt enkelt fantastiskt. Det finns en lust i mig som jag letat efter under stora delar av hösten.

Nu ska jag skynda mig hem och kasta mig över nästa litterära mästerverk!