Skatta de små liven

Så här en vecka innan jag blir 28 - på riktigt - så har jag funderat lite på det där med att man så ofta längtar tillbaka till när man var ung. Jag vågar säga man för helt ärligt är det här något som har drabbat oss alla vid ett eller annat tillfälle. Som tur är så brukar denna nostalgitripp allt som oftast bli ganska kortvarig, så blev den i alla fall för mig häromsistens. Jag längtade faktiskt lite till 16-åringens entusiasm och orädsla...men så begav jag mig ut i civilisationen en fredagskväll. Dessa kvällar är verkligen kidsens. Jag gjorde något jag aldrig gjort förut - jag gick mellan Centralstation och T-Centralen en fredagskväll vidd 23-tiden. Dra mig baklänges! De var överallt! Ö V E R A L L T! Jag visste knappt att det fanns så mycket kids...det måste vara som Magnus & Brasse sa en gång i tiden att de suger i sig näringen genom händerna och ynglar av sig av sig själva. Det som inte kunde ungå mig är ju hur de ser så lika ut, där individualiteten blir en så framträdande aspekt av den sökande kollektivismen...eller nåt. Det enda jag är 100% säker på är att de alla borde åläggas någon form av ozonskatt. För kyss mig vad mycket hårspray som måste gå åt varje fredag. Jag har nog knappast använt så mycket stärkande stylingprodukter under en hel livstid....