Moi - en stalker

Jag älskar Facebook - 2000-talets stalking på hög nivå. Jag kan inte få nog av att snoka runt på andra människor som jag kvasikänner, har känt, vill känna - you pick. Senaste fyndet är en tjej från min barndomsstad som jag hade en ytterst underlig relation med...det var nog egentligen ingen relation. Vi hejade knappt på varandra. Hon var efter två eller tre av mina ex. Vi har numer mycket likande frisyr - jag har alltid tänkt att hon var en blek kopia av mig. Moahahahah!

Ögonblicksbilder

Jag har för vana att alltid ta buss som kollektivt färdmedel när jag så har möjligheten. Man ser så mycket mer, man kan fundera istället för att förvandlas till en zombie som tomt stirrar på nakenheten och mörkret som flimrar förbi vagnsfönstret. I morse så fick jag en bra känsla när jag satt på bussen. Mitt arv i form av en naturlig, oövervinnerligt stark, känsla av att titta in hos andra fick sitt lystmäte tillfredsställt. Ett kafé vid vägen såg inbjudande ut, morgonmänniskorna med latten i hand såg varma ut. Jag ville gärna trycka på stoppknappen och stanna en stund med personalen bakom disken. I ett fönster stod en kvinna iförd morgonrock med favoritkoppen förd till läpparna. Byggarbetare med ciggen i mungipan och verktyg över axeln.

Varför fokuserar man på att bli deprimerad på grund av mörkret omkring oss istället för att se ljuset som man annars inte ser? Mörkret känns alltid mindre kompakt när det fullkomligt strålar ut ljus från allt omkring oss.

Lycka i det lilla

...en barndoms kära scarf som återanvänds, ett telefonsamtal, en klänning, ett återseende om än ett kort, en låt (personligt meddelande till min bror: detta är inte tvspelsmusik!!), ett glas gott vin, förväntan, vänner, delad glädje, fjärilar i magen...

Färdig!

Min högt efterlängtade garderob är färdigmonterad! Detta innebär ju att jag kan köpa....en helt ny garderob.

Nåt positivt i det hela

...är att jag ju får sätta mig på bussen för att lämna förorten och därmed läsa Daniel Sjölins Världens sista roman. Efter 100 sidor är den underbart förvirrad, vem som egentligen är förvirrad i boken är en fråga i sig att ställa.

Jag är ett skämt

Idag har allt varit ett skämt! Jag har varit ett skämt!

Det underlättar inte av att jag har varit ensam på jobbet idag, allt blir rörigt och jag gör massa fel. Jag vill bara gå hem och lukta på mitt täcke...
Jag som skulle vara så pepp och åka på stora varuhuset och inhandla min nya garderob idag. Som sagt...händer det inte i samma sekund som jag tänker det så är det inte roligt längre.

Moi - en daggmask

Jag har alltid varit bra på att prioritera det som jag har tyckt varit roligt. Det innebär ju även att jag tenderar att, minst sagt, lågprioritera det som är mindre roligt. Som att träna till exempel. Jag vet att det är ett något jag borde göra, mitt samvete skriker, min rygg kan tala om det, om än fortfarande med ganska små bokstäver. Det går bara inte! Jag kan inte få ihop den gamla devisen att förena nytta med nöje. Faktum kvarstår - jag prioriterar träning lika mycket som en daggmask prioriterar solsken.

Jul hit och dit

Det är ett jäkla julandes i min bekantskapskrets. Det bloggas om likasinnade, det ska pyntas på jobbet, jag har redan blivit bjuden på glöggbjudning, det har börjat planeras och inhandlats julklappar. Jag kommer storkna! När det kommer till julen så bidrar jag nog gärna till kulturskymning ändå, jag kanske till och med erkänner mitt brott, allt för att kväva detta fenomen till tystnad. Året jag var i Spanien över jul var alldeles fantastiskt, jag åt inte ens en enda jultallrik.

Min avkomma kommer att avsky mig!

Människor

Det är alldeles fantastiskt roligt att studera andra människor! Att stå vid spärrarna vid en vanlig mötesplats en måndag klockan sex är bland det roligaste jag gjort på en måndag. Folk ser måndagsslitna ut, lite förväntansfulla less på att vänta. Den gemensamma nämnaren för alla är att de kämpar med att inte se dumpade ut. Söker en nonchalans för att inte utstråla "hej, här står jag själv för jag har inga vänner"....typ. Jag fick flera gånger under den tjugo minuter jag stod där hålla mig från att brista ut i nåt rått hånskratt. En kille kom fram och jag hinner tänka "nu kommer han fråga om jag är nån dejt han ska träffa"...men han ville bara ha vägen till Kvarnen. Där försvann min stund av dramatik, men det fanns andra höjdpunkter.

Att mina en av mina sämre, men av mig själv ganska uppskattade, sidor kom fram och förgyllde väntan - jag älskar att racka ner på folk som jag tycker är...man kan säga att de inte riktigt har nåt ända fram. Kvällens favorit bara måste jag dela med mig av: hysteriskt knallröd, fotsid läderkappa med kapuschong och tillhörande pälskant. Till detta lilafärgat hår som verkligen skar sig med den röda nyansen. Usch! vad hemsk jag är men jag kan inte låta bli - var vänlig hav överseende!

Det där med tålamod...igen

Det är verkligen inte min grej! För det första, ni ser ju hur länge sen det var jag skrev förra inlägget. Det tyder ju på att jag får myror i brallan ibland. Till saken hör att jag inte själv förstår hur många gånger jag kan titta på min mobil i minuten?!?! Ett sms kommer väl fram när det känner för det. Att jag inte har något tålamod gör inte att det snabbar på. De senaste sex timmarna har jag varit mer fjortis än vad Brittan Spears sammantaget varit i hela hennes liv. Då kan man ju tänka de proportionerna....

Tålamodsproblem

Det är ganska allmänt känt att jag har dåligt tålamod. Allt ska hända i samma sekund som jag tänker en tanke eller kläcker en idé - för sen är det inte roligt längre. Så det så! I torsdags så råkade jag komma på tanken när jag städade att jag absolut måste ha en ny garderob. Inte så att jag gör det normala och köper en garderob först, icke! Jag river ur större delen av garderoben först. SEN tar jag mig till det stora varuhuset för att införskaffa en till garderob. Envis som jag är så baxar jag själv ut en garderob på 34 kilo till bilen. Ett l i t e t problem bara, den fick inte plats! Så jag fick nån nisse där ute på parkeringen att hjälpa mig med det lilla arbetet att ta ur den ur bilen igen för att returnera paketet. Men imorgon ska min kära broder, a.k.a Bongo, ta sin blå pärla för att få hem mitt, redan högt, älskade klädskåp. Ni kan ju tänka er hur det ser ut nu på mina 9 kvm...för efter någon timme var tanken att plocka in allt igen inte längre så tilldragande.

Lyxproblem

Min värld är full av i-landsproblem. Är man som jag, Lyx, så kallar jag dem istället för lyxproblem - för allting i min värld utgår ju faktisk från mig. För jag tyckte genuint synd om mig själv i morse. Dagenspiffning var extra jobbig; mitt hår hade nämligen fått för sig att inte göra som jag vill så jag blir tvungen att ta fram min plattång. Nota Bene!tvungen...sen svär jag över att jag inte hinner med en tidigare buss för att jag var ju tvungen att lyssna på radionyheterna 06.30 innan jag kunde kliva upp. För, som alla vet, man kan ju få störningar i sina inre symmetrier om man bara kliva upp så där mittialltihop på en ojämn tid, låt säga 06.13, när jag egentligen borde ha gått upp. Därför är nu allt på sniskan! Jag vet inte hur jag ska svara med nåt catchy sms och hur jag ska kunna vara på topp och alldeles så där lyx som bara jag anser att jag kan vara ända till ikväll...

Det kanske kan sammanfattas i att lättja är min dödssynd och att jag är alldeles för benägen till att fundera på livet, kärleken och döden precis efter att jag, fortfarande kvar i sängvärmen, öppnat mina sköna gröna. Å andra sidan så är jag ju världsmästare i mys och man måste ju träna för att bli bättre. Då får kanske vardan lida ibland.

Lycka är en fika...

Det funkade! Jag känner mig inte lika novemberrutten efter att ha hängt med Tant Alexandra i eftermiddag. Lite te, gott fika, jobb- och kärleksbabbel gör det bättre. Att hon kallar mig för "Den norrländska skönheten" gör ju dagen i det närmaste komplett. Dessutom så får Stockholms fik mig alltid lite varmare inombords. Jag hade förvisso inte heller tackat nej till en film, under en filt i en soffa för två...

Vintersketen

Jag brukar ju alltid säga att jag tycker om vinter. I mitt hälsingska sinne så är vintern vit. Det är förvisso ännu långt ifrån vinter, även med stockholmsmått mätt. Men kom igen! Det är inte fyra nyanser av brunt, det är 18 flöden av bajsbrunt möter dassgrönt.

Det här är min sjätte vinter i storstan' men jag kan liksom inte vänja mig vid tanken hur sketet tråkigt det kommer bli. Som det har varit gångna veckan ger en ju liten försmak av vad som komma skall. Jag har efter åtta år från mitt älskade Norrland inte riktigt släppt min naiva, lycklig bild av vad vacker vinter är. Well well...man kan ta jänta från Norrland men inte Norrland ur jänta. Å andra sidan får jag ju alltid samma panik när jag kommer dit. Denna söndagsmelankoli måste lösas genom att hänga med en, i det närmaste fascinerande, inbiten stockholmare som tycker att universitetet ligger skrämmande långt norr om stan. Hon kan säkert ge mig lite positiva Stockholmsskildringar så att jag kan le i mjugg över min tekopp.

Vadan all denna bitterhet!?!? Jag är ju inte ens bakis.....

Lyx i kosmos

Jag ligger i fas med kosmos...nåt är det i alla fall. Allt har liksom kommit till mig på ett alldeles fascinerande sätt den senaste tiden. För att nämna något; jag kände att det blivit lite för lite kulturidkande den senaste tiden. Vips så dyker ett samtal om Bloomsburygruppen upp, ytterst trevligt. Igår sa jag högt att jag längtade efter ett restaurangbesök, idag får jag ett sms om en enkel inbjudan till ikväll. Jag söker fylla mitt liv med musik, äntligen får jag med mig folk till synthquizet i onsdags. Lägg till detta en glädjespridande spelning med Detektivbyrån i torsdags! Det sistnämnda gör på något sätt det hela lite mer komplett. Om denna kväll fullbordas till perfektion genom det eminenta sällskapet eller allmänt återtagande av Debaser Slussen är en annan fråga att fundera på.

Till sist så bara måste jag tillägga att det faktum att Arvikafestivalen kommer allt närmare är bara ett extra strössel på glasstårtan. Var de här räkmackorna kommer ifrån kan jag bara fråga. Det är kanske min tur nu - vinden har vänt