Jag har för vana att alltid ta buss som kollektivt färdmedel när jag så har möjligheten. Man ser så mycket mer, man kan fundera istället för att förvandlas till en zombie som tomt stirrar på nakenheten och mörkret som flimrar förbi vagnsfönstret. I morse så fick jag en bra känsla när jag satt på bussen. Mitt arv i form av en naturlig, oövervinnerligt stark, känsla av att titta in hos andra fick sitt lystmäte tillfredsställt. Ett kafé vid vägen såg inbjudande ut, morgonmänniskorna med latten i hand såg varma ut. Jag ville gärna trycka på stoppknappen och stanna en stund med personalen bakom disken. I ett fönster stod en kvinna iförd morgonrock med favoritkoppen förd till läpparna. Byggarbetare med ciggen i mungipan och verktyg över axeln.
Varför fokuserar man på att bli deprimerad på grund av mörkret omkring oss istället för att se ljuset som man annars inte ser? Mörkret känns alltid mindre kompakt när det fullkomligt strålar ut ljus från allt omkring oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar