Moi - en daggmask

Jag har alltid varit bra på att prioritera det som jag har tyckt varit roligt. Det innebär ju även att jag tenderar att, minst sagt, lågprioritera det som är mindre roligt. Som att träna till exempel. Jag vet att det är ett något jag borde göra, mitt samvete skriker, min rygg kan tala om det, om än fortfarande med ganska små bokstäver. Det går bara inte! Jag kan inte få ihop den gamla devisen att förena nytta med nöje. Faktum kvarstår - jag prioriterar träning lika mycket som en daggmask prioriterar solsken.