Kulturtanteri

Igår kväll var jag på Kulturhusets internationella författarscen. De hade ett extrainsatt program om Bloomsburygruppen. En gammal nyfikenhet, kanske till och med lite avundsjuka, i mig för deras frigjordhet och nytänkande liv och leverne gjorde att jag bara inte kunde motstå den här kvällen. Det må vara alldeles sjukt kulturpretto, föhoppningsvis till och med över den nivå jag hittills uppnått. Under den 1½ timme som vi satt där, mestadels medelålders kvinnor med ärtiga örhängen, slog det mig att de var så fascinerande för sin tid. Mycket fokus hamnade, kanske naturligt, kring Virginia Woolf men även på de andra i gruppen, främst då hennes syster. Det släppte mig inte,har heller ännu inte gjort, att dessa systrar vägrade de sig ut på äktenskapsmarknaden. Det måste ju ha varit alldeles skogstokigt under 1900-talets första år. Vilken kvinna!?!?
När vi var på väg ut från Hörsalen, uppe i varv och glada, kom jag in på min egen mor. Undra vad hon i ärlighetens namn skulle säga om en kvinna som bara vägrar stå till perfekt förfogande på äktenskapsmarknaden, så här 100 år efter systrarna Woolf? Min kvasiallvarliga slutsats blev att hon nog hade passat ganska bra in i det viktorianska möblemanget.