Inte så praktiskt

Dagarna är många då jag betvivlat på min akademiska förmåga. Jag har ofta tänkt att jag trots allt är en praktiker. Tills jag gör något praktiskt. Varje gång jag ger mig i kast med något som innefattar hammare, såg eller pensel så inser jag att jag är en akademiker ut i fingerspetsarna. Jag kan väl lite milt säga att det inte är min kopp te. Jag gör nog exakt allt fel som kan göras. Å andra sidan tyckte jag, när jag idag målade köket, att det ärr något väldigt befriande och veta att man gör alla fel och ändå bara köra på. Det blir säkert bra. Det är en fin tanke.

Drömmar

Ibland undrar jag vad som egentligen pågår i mitt eget huvud. Jag kan drömma de mest underliga drömmar. Inatt har jag fått barn. En decimeterlång liten sak som såg ut att vara av gummi. Det var jobbigt för den lilla saken ville inte ha vanlig bröstmjölk. Jag var tvungen att göra mjölk. Vilket jag gjorde i diskhon. Den gjordes av rödbetor och mjöl. Är man gjord av gummi så är det kanske inte så konstigt att man föredrar lite underlig förda. Men var kommer det här ifrån?

KB, assassin

Jag har alltid avskytt alla former av kedjebrev. Jag har svarat på ett mejl av den formen i hela mitt liv. Har förvisso skickat vidare en bokkedja som inte blev så mycket av. Mina vänner hade uppenbarligen samma inställning som jag då endast en förde detta vidare vilket resulterade i att jag erhöll endast en bok, en god sådan förvisso.

Dagens form av kedjebrev verkar vara att skicka vidare statusar på Facebook. Jag har vägrat dem med. Idag kom tillfället som bröt mönstret. Det var lite roligare än andra former.

"Vem blir du om du har ditt andra förnamn, din mammas flicknamn och det favorityrke du hade som barn? Svara och kopiera i din egen status."

Låt mig få presenter mitt alterego: Kristina Bengtsson, lönnmördare.
Kan ju tilläggas att jag såg Nikita lite för många gånger som 10-åring.

Soppa

När man är lite frusen, näsan rinner och man är allmänt pecklig finns det få saker som är så gott som soppa. Jag skulle kunna leva på soppa under vinterhalvåret. På menyn för dagen stod Potatis- och purjolökssoppa. Med mycket chili kan tilläggas. Nu sitter jag i min soffa under min stora, stora yllepläd och känner mig varm från själen och ut. Bästa metod för att sätta hårt mot förkylningshårt.

Min vardag

Denna lilla sida ska ju handla om min vardag. Det är kanske därför det ibland inte händer så mycket här. Jag tycker att det ibland inte händer så mycket. Det är väl det som är konsten - att se det stora i det lilla. Det ämnar jag själv ta fasta på. So I give you: Müsli!

Det pågår ett mindre müslikrig här. Min man är ett lyxluder och envisas med att köpa den dyraste müslin i affären. Jag blir ekonomiskt och menar att det är onödigt. Argumentet gick inte hem och den dyra müslin köptes in. Jag jobbar i det tysta. Då min man inte läser denna blogg så kan jag göra precis som jag vill. Så jag revolterar. Idag har jag blandat ut müslin med andra saker som rågflingor, vetegroddar, mer russin och rostade solrosfrön. Jag kan nästan offra en arm och en tarm på att han inte märker något och mitt ekonomiska sinne mår lite bättre av den mer ekonomiskt riktiga och lätt utblandade müslin.

Bollen

Man bör ju sträva efter att göra sin vardag lite trevligare, lite mer spännande. Varje morgon har blivit ett litet äventyr i form av spänningen att se vilken färg Globen har för dagen. I går var den gul och blå, för två dagar sen var den röd. Då onsdag är sovmorgon till efter soluppgång fanns där ingen färg som förgyllde bollen. Det uppstod faktiskt en liten besvikelse och saknad i mitt lilla hjärta. Bollen var ju bara bollen och det var ju inte lika kul.

One giant leap for man, one small step for mankind

Det är min vardag, mitt liv. Och jag är stolt! Har äntligen tränat. Jag kan säkerligen dra mig till att säga att jag kommit igång med träningen. Vilket i mitt fall skulle vara ett ganska stort steg för mig, ett litet för mänskligheten.

Förra måndagen köpte jag nämligen ett kort på Eriksdalsbadet. Taggad som tusan beger jag mig till ett pass, där infinner jag mig tillsammans med instruktören och en till. Dock vägrar jag ge upp, jag skulle ju äntligen komma igång, så jag ser till att det blir ett pass. Under veckan som gått har jag yogat och kämpat mig igenom att vattengympa+ -pass. Så, ja, jag är stolt. Nu gäller det! Imorgon ska jag simma. Gör jag det hela officiellt så måste jag göra det. 2-3 gånger i veckan ska jag allt kunna dra mig iväg om jag ska kunna kalla mig stolt motionär. Och det vill man ju vara. Eller?

För att vara norsk

Norsk zombiefilm var bra....för att vara en norsk zombiefilm. Cred ska de ha för att de använde norsk musik praktiskt taget genom hela filmen. Hade filmen gjorts i Sverige hade säkerligen Marilyn Manson varit mannen för dagen. Dessutom var nazistzombisarna (säger man så?) var riktigt snygga. Dessutom bättre än övriga skådespelarinsatser som emellanåt låg snäppet över en p-skådis. Det är ändå värt att se den, Död snö det vill säga.

Jag hade nån tanke om att jag skulle redogöra för min vecka, det verkar som om det här närmar sig en gång i veckan-blog. Men jag vet inte om jag ids. Det blir aldrig som om man tänkt sig. Jag sätter bara inte igång datorn när jag kommer hem från jobbet. Så nu sitter jag här, söndag eftermiddag och allt. Det enda jag kommer på är att jag sett en zombiefilm. Jag kanske ska bli en bättre människa...så småningom.

Kvinnlig inspiration

Starka kvinnor är alltid en inspiration. Starka kvinnor anno 1847 är fantastiskt. Jag har sett Jane Eyre på Dramaten. Fantastiskt!! Att hon stod upp för sig själv, att hon vågade, att hon vägrade. Det är det inte alla som gör 160 år senare. Jane Eyre var onekligen en banbrytare och jag hoppas även en inspiration för kvinnorna i sin samtid. Jag blev inspirerad och känner mig stolt som kvinna. Till den känslan lämnade jag Lilla scenen. Föreställningen hade dessutom en av de absolut bästa scenografierna jag någonsin sett. Tänk så långt man kan komma med lite segelduk.

Som tantsnusk kan jag bjuda på: Ja, Michael Nyqvist har onekligen pondus och utstrålning som drar blickarna till sig. Dock mumlar han. Jag vill framhålla Julia Dufvenius som den duva hon är och fantastiska Basia Frydman som en underbar liten femåring.

Ta din väninna under armen och se!
Sen kommer ni drömma om böljande sammet.

Foto: Roger Stenberg

Det var lovet det

Nu har jullovet kommit till sitt slut. Imorgon återkommer allvaret. Det känns faktiskt ganska skönt att återgå till någon form av vardag. Jag har ju ändå varit ledig sen jag gick hem från jobbets lilla julfest den 17 december. Jag måste ställa denna, i mitt liv ständigt, efter ledighet, återkommande, fråga: Vad har jag gjort egentligen?

Jag har tittat på den sjuka mängden snö som kom i Hudiksvall, dvs. en halvmeter. Jag har skottat snö, fikat med vänner på ungdomstidens kafé. Ja, de har fortfarande påtår. Firat den lugnaste julen i mannaminne. Lagat julmat. Min romsill gjorde succé. Fikat lite till. Sett på en hel del film, mina föräldrar har ju spännande betalkanaler. Läst en bra bok om mannen/figuren/myten som vid 9-års ålder satte igång min fascination för seriemördare: Jack the Ripper. Avslutat den sista delen i Fogelströms Stad-serie, så nu kan jag prata om annat. Påbörjat Andningsgunga av Herta Mûller 2009 års Noblpristagare. Firat en mycket trevlig och rolig nyårsafton. Väl värt att nämna var den den fantastiska Kantarell- och chèvresoppan vi avnjöt till förrätt samt mitt sjukligt goda bidrag till efterrätt: Nigella's Girdelbuster pie. Jag säger bara: whiskykola sås till folket! Sist men inte minst har jag spelat Settlers. Till den milda grad att jag skäms för att säga hur många timmar i sträck. En hint är i alla fall att det gjorde sjukt ont i min beniga lilla ända. Jag har ändå hunnit träffa goda vänner och spenderat tid med min man som för ovanlighetens skull haft några lediga dagar.

Det är med friska tag jag låter klockan ringa klockan 06.10 imorgon och återkommer till vårterminen 2010.

Det där med nytt år

Emellanåt är den här bloggen en av de mest inaktiva i mannaminne. Denna gång får jag skylla på posten. Eller på Jesus. Min frånvaro har hur som inte varit frivillig. Alla dessa röda dagar gjorde att jag fick vänta väldans länge på puk-koden till internet efter att min man helt plötsligt fått för sig att vi hade nån kod jag aldrig hört talas om till vårt internet. Jag ska bli bättre. Det kanske ska bli en del i mitt mer egocentrerade år 2010. Mer saker som är roliga och som jag mår bra av och mindre...tv...eller andra menlösa saker som ag envisas med att göra. Dock försvarar jag mitt sudoku-beroende med att det de facto håller hjärnan i trim och jag närmar ju mig 30.

Till min glädje så frågade en kär vän samt en av mina kusiner efter min blogg. Jag som trodde att jag mest satt och knappade ner det här för min egen skull. OK, jag har ju en och annan kommentar=) Så för att göra det hela lite bättre ska jag på något sätt, jag vet inte hur, så till att jag kan skicka bilder direkt från mobilen till bloggen. Mobilhelvetes envisas ju med att skicka bilderna jag tar till nån blogg som typ heter 3456kpapa. Vem vill läsa en blogg som heter så?